Nils Ludvigsson Lovikka

1597 - 1658  (61 år)

• Navn	Nils Ludvigsson Lovikka
  Født	1597	Kainuunkylä, Hietaniemi, Finland
  Kjønn	Mann
  Død	1658	Lovikka, Pajala, Norrbotten län, Sverige
  Person ID	I2322	Bengt Skoglys slektsside
  Sist endret	24 Nov 2020

  
  

  Far	Ludvig Joensson Olkkuri,   f. Helsingbyn, Hietaniemi, Kemijärvi, Finland ,   d. 1622
  Famile ID	F145	Gruppeskjema  |  Familiediagram

  
  

  Barn	1. Erik Nilsson Lodwika   2. Nils Nilsson Lodwika   3. Olof Nilsson Lodwika   4. Per Nilsson Lovikka
  Sist endret	24 Nov 2020
  Famile ID	F142	Gruppeskjema  |  Familiediagram

  
  

• Notater

  Nils Lodvijk skall ha varit född 1597. Han övertog sin fars gård 1623. År 1638 hade han 1 fåle, 7 kor, 1 bagge och 4 får på gården. Året därpå hade han 1 hingst, 1 ungt sto, bara 3 kor, 5 f ullvuxna får och ett ungt får i sin ägo. Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bö r ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekryterin g, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst. Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tären dö. Man bör nog inte se detta som ett utslag av feghet; Nils tänkte antagligen mest på sin familj; många familjer sjönk ner i djupaste fattigdom och elände när husbonden var ute i kriget, eller lå g i någon massgrav. Det är ingen slump att många släkter inom alla samhällsklasser dog ut under första halvan av 1600-talet. Nils gav sitt nybygge samma namn so sin hemgård; Lovikka. Detta nyby gge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. Lovikkagården i Kainuunkylä övertogs av Nils Lodvijks kusins make Mickel Mickelsson Kyrö, som sen are också blev husbonde på Olkkuri gård. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den et stabilt mantal på 3/8, al ltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä. Nils Lodvijk kunde alltså, trots allt, se tillbaka på ett ganska lyckat liv, när han avled omkring 1659. Han hade lämnat en ansenlig gård bakom sig, och byggt upp en ny; lika stor som den förra. I tidskriften Tornedalen (nr. 11) återges en sägen berättad av Eino Thyni i Lovikka, om hur Lovikka by grundades. Den torde tvivelsutan gå tillbaka på en tradition om Nils Lodvijks första möte med sin blivande boplats, men namnet Nils har i sägnen ersatts med Esaias, antagligen syftande på Esaias Olofsson Tyni (tab. 102), men det torde sakna betydelse för sägnen som sådan. I följande återgivning av sägnen har jag bytt ur namnet Esaias mot Nils, som en rättelse: "Enligt sägen skulle den första bebyggaren ha varit från finska sidan av Torne älv i nedre Tornedalen. Han hette Nils. Och som många andra i trakten så skulle han också flytta till ett annat st älle, där det fanns större jaktmarker och rikare fiskevatten. Tidigt på våren, strax efter islossningen, gjorde han sin älvbåt klar och tog med sig de nödvändigaste verktygen och sina jakt- o ch fiskeredskap och begav sig uppåt älven. Efter en besvärlig färd, där han många gånger fick dra båten förbi forsarna, kom han så till en plats, som han tyckte kunde vara lämplig att bygga en stuga på. Det hade redan förut varit fiskare där om somrarna, och dessa hade rest opp s.k. "nili" ett slags bodar på höga stolpar, där de torkat och förvarat både fisk och kött under sina färder uppför älven. Den platsen heter än idag Nilimaa. Men eftersom det var kväll, så gjorde denne Nils i ordning en bädd av ris och lade sig att vila till påföljande dag, då han tänkte b örja sitt arbete där. Men den natten drömde han att en tomte (Maahiainen? Red. anm.) kom till honom och sade: "Bosätt dig inte här, utan fortsätt över viken där längre upp, tills du kommer ti ll en plats, där vatten rinner från tre håll och bildar en vårbäck, som flyter ut i älven! Men på den här platsen kommer ingen att leva i överflöd, men ingen kommer heller att dö av svält" - När han vaknade på morgonen, så beslöt han att inte stanna där han var utan fortsätta till det av tomten anvisade stället. Det visade sig, att platsen, som tomten beskrivit för honom, ocksà ¥ fanns i verkligheten. När han där steg ur båten, såg han en orm ligga på stranden alldeles intill den plats, där båten stött emot och det ansåg han vara ett gott tecken. Där började han b ygga sig en bostad. Om han fortsatta levnadsöden säger sägnen ingenting? " En annan variant av samma sägen återfinns i Samuli Paulaharjus "Ödebygdsfolk": "? och från finska sidan, Tyni i Kainuu, kom också den förste boaren i Lovikka, omkring fyra mil uppåt från Pajala. En gammelmora i Kainuu hade gett utvandrarna et ord på vägen: 'Där ni tycker att stranden är som fulast, där går ni i land? och det är ett bra ställe.' De stakande steg i land på den fula stranden och tänkte börja bygga. Men på natten kom en pojke i en dröm och sade : Gör inte början här. Här lever ingen på säden och dör ingen av svält Men gå till Laajvaradalen! Dit gav man sig av på morgonen, när solen lyste genom skogen. En orm mötte man - det var e tt gott tecken. Man stannade i en riktigt gruvligt ful gransvacka, innerst i en rundad strandbukt, och byggde där et litet rökpörte med vindögonluckor. Det var början till nya Tynigården. I när heten stod en nili, en stolpbod som Nedertorneåborna någon gång byggt år sig som fiskebod. Bredvid den kom nu ett hus till, som fick heta Nilimaa. Och byn som småningom växte upp kring strandgrà ¶pningen kallades för Lovikka, efter lovi, som betyder urtag. Gamle Keksi [1600-tals skalden Anders Mickelsson Keksi, känd för sitt kväde om vårfloden 1677] erinrar sig redan han att en översvä mning klöv i Lovikka loss en strandäng. Tyni första svinstia står ännu kvar i byn, och det första pörtet är skogslada någonstans på myren." Tittar man i Paulaharjus efterlämnade uppteckningar på Suomen kirjalisuuden seura i Helsingfors finner man att denna berättelse är i själva verket en sammanslagning av två olika sägner berätta de av Johan Fredrik Hannu (*1846) och August Tyni (*1857) i Lovikka. I originaluppteckningen står faktiskt också att byns grundare kom från Kainuunkylä, och inte från Kainuu. Om Nils Ludvigsson LodvijkNils Lodvijk skall ha varit född 1597. Han övertog sin fars gård 1623. År 1638 hade han 1 fåle, 7 kor, 1 bagge och 4 får på gården. Året därpå hade han 1 hingst, 1 ungt sto, bara 3 kor, 5 fullvuxna får och ett ungt får i sin ägo. Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bör ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekrytering, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst. Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tärendö. Man bör nog inte se detta som ett utslag av feghet; Nils tänkte antagligen mest på sin familj; många familjer sjönk ner i djupaste fattigdom och elände när husbonden var ute i kriget, eller låg i någon massgrav. Det är ingen slump att många släkter inom alla samhällsklasser dog ut under första halvan av 1600-talet. Nils gav sitt nybygge samma namn so sin hemgård; Lovikka. Detta nybygge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. Lovikkagården i Kainuunkylä övertogs av Nils Lodvijks kusins make Mickel Mickelsson Kyrö, som senare också blev husbonde på Olkkuri gård. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den et stabilt mantal på 3/8, alltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä. Nils Lodvijk kunde alltså, trots allt, se tillbaka på ett ganska lyckat liv, när han avled omkring 1659. Han hade lämnat en ansenlig gård bakom sig, och byggt upp en ny; lika stor som den förra. I tidskriften Tornedalen (nr. 11) återges en sägen berättad av Eino Thyni i Lovikka, om hur Lovikka by grundades. Den torde tvivelsutan gå tillbaka på en tradition om Nils Lodvijks första möte med sin blivande boplats, men namnet Nils har i sägnen ersatts med Esaias, antagligen syftande på Esaias Olofsson Tyni (tab. 102), men det torde sakna betydelse för sägnen som sådan. I följande återgivning av sägnen har jag bytt ur namnet Esaias mot Nils, som en rättelse: "Enligt sägen skulle den första bebyggaren ha varit från finska sidan av Torne älv i nedre Tornedalen. Han hette Nils. Och som många andra i trakten så skulle han också flytta till ett annat ställe, där det fanns större jaktmarker och rikare fiskevatten. Tidigt på våren, strax efter islossningen, gjorde han sin älvbåt klar och tog med sig de nödvändigaste verktygen och sina jakt- och fiskeredskap och begav sig uppåt älven. Efter en besvärlig färd, där han många gånger fick dra båten förbi forsarna, kom han så till en plats, som han tyckte kunde vara lämplig att bygga en stuga på. Det hade redan förut varit fiskare där om somrarna, och dessa hade rest opp s.k. "nili" ett slags bodar på höga stolpar, där de torkat och förvarat både fisk och kött under sina färder uppför älven. Den platsen heter än idag Nilimaa. Men eftersom det var kväll, så gjorde denne Nils i ordning en bädd av ris och lade sig att vila till påföljande dag, då han tänkte börja sitt arbete där. Men den natten drömde han att en tomte (Maahiainen? Red. anm.) kom till honom och sade: "Bosätt dig inte här, utan fortsätt över viken där längre upp, tills du kommer till en plats, där vatten rinner från tre håll och bildar en vårbäck, som flyter ut i älven! Men på den här platsen kommer ingen att leva i överflöd, men ingen kommer heller att dö av svält" - När han vaknade på morgonen, så beslöt han att inte stanna där han var utan fortsätta till det av tomten anvisade stället. Det visade sig, att platsen, som tomten beskrivit för honom, också fanns i verkligheten. När han där steg ur båten, såg han en orm ligga på stranden alldeles intill den plats, där båten stött emot och det ansåg han vara ett gott tecken. Där började han bygga sig en bostad. Om han fortsatta levnadsöden säger sägnen ingenting… " En annan variant av samma sägen återfinns i Samuli Paulaharjus "Ödebygdsfolk": "… och från finska sidan, Tyni i Kainuu, kom också den förste boaren i Lovikka, omkring fyra mil uppåt från Pajala. En gammelmora i Kainuu hade gett utvandrarna et ord på vägen: 'Där ni tycker att stranden är som fulast, där går ni i land… och det är ett bra ställe.' De stakande steg i land på den fula stranden och tänkte börja bygga. Men på natten kom en pojke i en dröm och sade: Gör inte början här. Här lever ingen på säden och dör ingen av svält Men gå till Laajvaradalen! Dit gav man sig av på morgonen, när solen lyste genom skogen. En orm mötte man - det var ett gott tecken. Man stannade i en riktigt gruvligt ful gransvacka, innerst i en rundad strandbukt, och byggde där et litet rökpörte med vindögonluckor. Det var början till nya Tynigården. I närheten stod en nili, en stolpbod som Nedertorneåborna någon gång byggt år sig som fiskebod. Bredvid den kom nu ett hus till, som fick heta Nilimaa. Och byn som småningom växte upp kring strandgröpningen kallades för Lovikka, efter lovi, som betyder urtag. Gamle Keksi [1600-tals skalden Anders Mickelsson Keksi, känd för sitt kväde om vårfloden 1677] erinrar sig redan han att en översvämning klöv i Lovikka loss en strandäng. Tyni första svinstia står ännu kvar i byn, och det första pörtet är skogslada någonstans på myren." Tittar man i Paulaharjus efterlämnade uppteckningar på Suomen kirjalisuuden seura i Helsingfors finner man att denna berättelse är i själva verket en sammanslagning av två olika sägner berättade av Johan Fredrik Hannu (*1846) och August Tyni (*1857) i Lovikka. I originaluppteckningen står faktiskt också att byns grundare kom från Kainuunkylä, och inte från Kainuu. Nils Ludvigsson Lodvijks bomärke, se bild.