JOACHIM CORNELIUS RIST SIMONSEN (1785) was born on 23 Sep 1844. He died on 27 Jul 1923 at age 78.

Children of Fredrikke Gurine Sophie5 Carlsdatter (1784) and Joachim Cornelius Rist Simonsen (1785) were as follows:

110 i. EDVARD NICOLAI6 JOAKIMSEN (1786), born 12 Feb 1867 at Eggum, Borge; married Henningea Christine Elise Hansdatter (1787).

111 ii. ELISABETH MARIE JOAKIMSEN (1806) was born on 25 Sep 1868 at pa Eggum.

112 iii. JENS KRISTIAN RASCH JOAKIMSEN (1807) was born on 22 Jun 1870 at Eggum.

113 iv. INGEBORG ANNA PETRINE JOAKIMSEN (1808), born 1872 at Eggum, Borge; married Kristian Edvard Johan Monsen (1809).

114 v. LAURITZ MARTIN JOAKIMSEN (1877), born 1874 at Eggum; married Dina Johansdatter (1878).

115 vi. LISBETH EMILIE JOAKIMSEN (1890), born 1875 at Eggum.

116 vii. KASPARA JOAKIMSEN (1916) was born in 1878 at Eggum. She died in 1891 at Eggum.

117 viii. SOREN JOHAN JOAKIMSEN (1917), born 1879 at Eggum.

118 ix. KRISTIAN JOAKIMSEN (1936), born 1880 at Eggum.

119 x. THORA JOAKIMSEN (1955), born 1882 at Eggum.

120 xi. THORVALD JOAKIMSEN (1975), born 13 Jun 1884.

121 xii. GUSTAV A SIMONSEN (2005) was born in 1886 at Eggum. He died on 26 Sep 1947 at Port Arthur, ON. 122 xiii. FREDRIK VILHELM JOAKIMSEN (1954) was born on 4 Feb 1888 at Eggum. He died on 3 May 1906 at Eggum at age 18.

Han var sønn av gårdbruker Simon Johannessen, Eggum, og hustru Ingeborg AnnaChristoffersdatter fra Indre Borgfjord.

Enl. Amtsregnskaperna för år 1652 bruker Michell Laúridtsen "Stor

Grósnes" och "Lille Grósnes".

I Bolle på 5 W, är det 5 brukere, och en vid namn "Joenn Oelßenn"

som bruker 1½ W.

Är nämnd i Manntall för 16/5 1666.

Astefiords gielld údi Sennien.

Lille Gróßnes - j W

Opsidder Christen Persón 37

Sönner Christopher Joensón 46?

Joen Ollsón 45

Nills Raßmúsón 35

Larß Christopherß 24

Christopher Ollsón 26

Erich Joenß 14

Per Michelß 18

Manntall 1666 HF182 p.335

Är inte nämnd i boken Astafjord bind 2 s.516

Lovikka 10:3

Nybyggare på sedermera Kyöstäjä och Kuoppala gårdar i Lovikka åren 1682-1704. Han ble gift med Karin NN.

Arbeidet som lensmann i Vinje, Bø, Nordland.

Fra Røroskopperverks regnskaper ser det ut som om det egentlige slektsnavn er Albech

ullvuxna får och ett ungt får i sin ägo. Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bö

r ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekryterin

g, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst. Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker

död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tären

dö.

Man bör nog inte se detta som ett utslag av feghet; Nils tänkte antagligen mest på sin familj; många familjer sjönk ner i djupaste fattigdom och elände när husbonden var ute i kriget, eller lå

g i någon massgrav. Det är ingen slump att många släkter inom alla samhällsklasser dog ut under första halvan av 1600-talet. Nils gav sitt nybygge samma namn so sin hemgård; Lovikka. Detta nyby

gge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. Lovikkagården i Kainuunkylä övertogs av Nils Lodvijks kusins make Mickel Mickelsson Kyrö, som sen

are också blev husbonde på Olkkuri gård. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den et stabilt mantal på 3/8, al

ltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä. Nils Lodvijk kunde alltså, trots allt, se tillbaka på ett ganska lyckat liv, när han avled omkring 1659. Han hade lämnat en ansenlig gård bakom

sig, och byggt upp en ny; lika stor som den förra.

I tidskriften Tornedalen (nr. 11) återges en sägen berättad av Eino Thyni i Lovikka, om hur Lovikka by grundades. Den torde tvivelsutan gå tillbaka på en tradition om Nils Lodvijks första möte

med sin blivande boplats, men namnet Nils har i sägnen ersatts med Esaias, antagligen syftande på Esaias Olofsson Tyni (tab. 102), men det torde sakna betydelse för sägnen som sådan. I följande

återgivning av sägnen har jag bytt ur namnet Esaias mot Nils, som en rättelse:

"Enligt sägen skulle den första bebyggaren ha varit från finska sidan av Torne älv i nedre Tornedalen. Han hette Nils. Och som många andra i trakten så skulle han också flytta till ett annat st

älle, där det fanns större jaktmarker och rikare fiskevatten. Tidigt på våren, strax efter islossningen, gjorde han sin älvbåt klar och tog med sig de nödvändigaste verktygen och sina jakt- o

ch fiskeredskap och begav sig uppåt älven. Efter en besvärlig färd, där han många gånger fick dra båten förbi forsarna, kom han så till en plats, som han tyckte kunde vara lämplig att bygga

en stuga på. Det hade redan förut varit fiskare där om somrarna, och dessa hade rest opp s.k. "nili" ett slags bodar på höga stolpar, där de torkat och förvarat både fisk och kött under sina

färder uppför älven. Den platsen heter än idag Nilimaa. Men eftersom det var kväll, så gjorde denne Nils i ordning en bädd av ris och lade sig att vila till påföljande dag, då han tänkte b

örja sitt arbete där. Men den natten drömde han att en tomte (Maahiainen? Red. anm.) kom till honom och sade: "Bosätt dig inte här, utan fortsätt över viken där längre upp, tills du kommer ti

ll en plats, där vatten rinner från tre håll och bildar en vårbäck, som flyter ut i älven! Men på den här platsen kommer ingen att leva i överflöd, men ingen kommer heller att dö av svält"

- När han vaknade på morgonen, så beslöt han att inte stanna där han var utan fortsätta till det av tomten anvisade stället. Det visade sig, att platsen, som tomten beskrivit för honom, ocksÃ

¥ fanns i verkligheten. När han där steg ur båten, såg han en orm ligga på stranden alldeles intill den plats, där båten stött emot och det ansåg han vara ett gott tecken. Där började han b

ygga sig en bostad. Om han fortsatta levnadsöden säger sägnen ingenting? "

En annan variant av samma sägen återfinns i Samuli Paulaharjus "Ödebygdsfolk":

"? och från finska sidan, Tyni i Kainuu, kom också den förste boaren i Lovikka, omkring fyra mil uppåt från Pajala. En gammelmora i Kainuu hade gett utvandrarna et ord på vägen: 'Där ni tycker

att stranden är som fulast, där går ni i land? och det är ett bra ställe.' De stakande steg i land på den fula stranden och tänkte börja bygga. Men på natten kom en pojke i en dröm och sade

: Gör inte början här. Här lever ingen på säden och dör ingen av svält Men gå till Laajvaradalen! Dit gav man sig av på morgonen, när solen lyste genom skogen. En orm mötte man - det var e

tt gott tecken. Man stannade i en riktigt gruvligt ful gransvacka, innerst i en rundad strandbukt, och byggde där et litet rökpörte med vindögonluckor. Det var början till nya Tynigården. I när

heten stod en nili, en stolpbod som Nedertorneåborna någon gång byggt år sig som fiskebod. Bredvid den kom nu ett hus till, som fick heta Nilimaa. Och byn som småningom växte upp kring strandgrÃ

¶pningen kallades för Lovikka, efter lovi, som betyder urtag. Gamle Keksi [1600-tals skalden Anders Mickelsson Keksi, känd för sitt kväde om vårfloden 1677] erinrar sig redan han att en översvä

mning klöv i Lovikka loss en strandäng. Tyni första svinstia står ännu kvar i byn, och det första pörtet är skogslada någonstans på myren."

Tittar man i Paulaharjus efterlämnade uppteckningar på Suomen kirjalisuuden seura i Helsingfors finner man att denna berättelse är i själva verket en sammanslagning av två olika sägner berätta

de av Johan Fredrik Hannu (*1846) och August Tyni (*1857) i Lovikka. I originaluppteckningen står faktiskt också att byns grundare kom från Kainuunkylä, och inte från Kainuu.

i skatt: 2 pd 6 mk fisk. I 1623 er skylda på disse gårdene oppgitt i smør, ½ vog på hver gård. Også da ga de fjerdeparten i skatt: 1 pd 3 mk smør.

Ole brukte i 1620 halve gården Hov [i Tjeldsund], og svarte 1½ dlr i leilendingsskatt. Oluff «Trundhiemsfar» som satt i frelseskår 1611-12, og svarte halvpundsleidang, er trolig den samme. Han va

r trolig fast mannskap og styrmann på jekta til faren. I 1622/23 svarte han full leidang - 1 vog, i 1625/26 satt han i frelseskår, men ga i 1628/29 full leidang igjen. Ole svarte 7½ ort i leilendin

gsskatt i 1626. Fra 1632 svarte han halv leidang og er siste gang nevnt 1639.

Ole var lensmann i Tjeldsund i 1620 til ca. 1630, og var med og satte opp, og undertegna fleire klagebrev til myndighetene. Lensmannsombudet vart seinest 1630 overtatt av svogeren(?) Trond Olsen på S

and.

Det er ikke kjent kor mange barn Ole hadde. Enka Kari på Hoff som i 1645/46 svarte halvleidang er trolig hans enke. Ho betalte 1 dlr i leilendingsskatt av 1 vog, og kopskatt for 4 sønner, 1 dreng og

1 kvinnfolk. Ingen av de nevnte sønnene er kjent, men to av de seinere brukere [av Hof/Hov i Tjeldsund], Isak og Hans Olssønner kan være av dem. Kari betalte 8 sk i skyssferd og 8 sk i utskrivning

spenger (båtmannsskatt).

Han var husbonde på den gård som senare kom att kallas Olkkuri i Kainuunkylä (Helsingbyn) 1539-1549.

Han omnämns första gången i bågskattelängen för Västerbotten år 1539, den första skattelängd som upprättats för Tornedalen.

I jordeboken för 1543 skattade "Olaff Iönson" i "Helsingebijn" 112 penningar för 3 spannland åker och 16 lass äng. Han kunde dock inte på långa vägar mäta sig med de rikaste birkarlarna, som Olof Anundsson (Tulkki) i Armassaari eller Henrik Larsson (Oravainen). Ur Olkkuri gården har sedan brutits fastigheterna Kannala, Kuurunen, Tyni och Lovikka. Olof återfinns i längderna som husbonde fram till 1553, men hans söner är upptagna i längderna sedan 1551, varför han kanske hade avlidit redan då. Det kan inte råda något tvivel om att Olof Joensson var birkarl; något som dock inte bevisas, då de första birkarlslängderna är från 1553 och Olof vid denna tid sannolikt redan var död, men då hans två söner innehade birkarlsrättigheter bör även Olof ha varit birkarl. Kuoksu var sannolikt hans fisketräsk.

Boken Birkarlen Olof Joensson (Olkurri) i Kainuunkylä, av Erik Johansson Kuoksu tar upp ättlingar till Olof Joensson.

Född: 1510 Helsingbyn nuv. Kainuunkylä, Ylitornio

Död: omkring 1622 i Kainuunkylä

(Bajari Joen Olofsson, Jöns Olsson) Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä (Helsingbyn) 1551-1593 (mtl.) Omnämnd som birkarl jämte brodern Nils år 1559 (bkl). Han ägde tillsammans med en Nils Henriksson fiskerätten i "Lossme tresk" (Lampisjärvi) och fiskade ensam i "Kosua tresk" (Kuoksusuando). (fl). Hans fisketräsk var Korvajärvi, Lampisjärvi, Kuoksu och "Vissnuj" (möjligen Vittangijärvi).

Barn: Henrik, Ludvig samt Jöns Pajari 1586-1613 som dog utfattig 1613.

Född: senast omkring 1465 men troligtvis före 1460.

Död: sannolikt före 1539

Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä (Helsingbyn). Sannolikt avled han före 1539, då hans gård var uppdelad mellan hans söner. Den sannolikt äldste sonen Olof fick överta halva gården, medan de två yngre sönerna Erik och Anders fick dela på den andra halvan.

Joens existens kan endast beläggas genom sönernas patronymikon, men han bör ha varit birkarl, då hans efterkommande innehade birkarlsrättigheter, och denna titel var ärftlig. Gårdsnamnet Olkkuri, som bevarats i skrift sedan 1601, men antagligen varit släktgårdens namn sedan 1500-talets mitt förekom även som alternativt namn på gården Kuussaari i Raumo under åren 1606 och 1609.

Olkkuri kommer av "Olkku", en Tornedalsk form av "Olof", varför gårdsnamnet i Kainuunkylä torde syfta på Olof Joensson, medan det i Raumo, sannolikt syftar på Olof Olofsson Drucken el. Kuussaari.

Olof Joenssons sonson Ludvig Joensson är den förste Tornedaling som kan beläggas med namnet Ludvig. Ludvigs kusin, Dynis Nilssons förnamn har tolkats som en finsk form av namnet "Tönnies", "Tönnes", el. "Thüns", en tysk form av namnet Antonius. Dessa båda har givit upphov till hemmansnamnen Lovikka och Tyni. Från Bayern = Pajari?

I Tornedalen, liksom i hela Bottenviken, fanns under medeltiden en rad viktiga handelsplatser; birkarlarna stod säkerligen i förbindelse med många långväga köpmän, ryssar, stockholmare, sydfinnar och inte mist tyskar. Det bodde också på 1500-talet personer med tyska namn i såväl Öster- som Västerbotten; t.ex. bodde en Staffan Sanlandh i Pedersöre 1548; Per Halden, Siffrid Hallen och Michell Flemingh bodde i Mustasaari samma år. I Umeå fanns 1543 en Joon Tysk; Karungi bodde 1539-1661 Olof Persson Iunckare (Juncker?) i Alkkula bodde 1554-1606 birkarlen Jöns Henriksson Galther (Walther?); i Vojakkala bodde 1539-53 Raffwal Tars (Tarsch = sköld) o.s.v. Dessa kan tillhört tyska släkter som först handlat med bottningar, och sedan bosatt sig i Öster- och Västerbotten för att bedriva handel därifrån. Personnamnen Ludvig och Dynis och släktnamnet Pajari, liksom att släkten på 1500-talet innehade birkarlsrättigheter, och därmed ägnade sig åt handel är onekligen intressanta, sedda i ljuset av den gamla släktsägnen om släktens tyska ursprung; de tyder på att sägnen kan vara riktig, även om dessa indicier på intet sätt bevisar det.

I Finland är Pajari ett välkänt namn av för det mesta karelskt ursprung. På medeltiden bosatte karelska nybyggare sig i trakterna norr om Bottenviken. Olof Pajari kunde vara en av dem, eller deras ättling. Tornedalen fick sin fasta bosättning på medeltiden från Karelen, Tavastland och sydvästra Finland. Norra Österbotten och Bottenvikens kuster ända fram till Luleå och Skellefteå hörde länge till Novgorods intressesfär, och särskilt starkt var det karelska inflytandet på 1200-talet. Först vid fredsslutet år 1595 mellan Sverige och Ryssland fastställdes, att dessa trakter tillhörde det Svenska riket. Men å andra sidan: tyska köpmän har rest också till handelsplatser vid Bottenvikens åmynningar, lockade av den lukrativa pälshandeln. Så allt är ju möjligt. 

Skrevet om i Borge og Valberg Bygdebok, bind VII, s. 173